Gråt inte, farsan

Två soulsångare slår i mina öron alla andra. I alla fall vad gäller ren vokal kapacitet. Den ena är Aretha Franklin, den andra är Jackie Wilson. Fast medan Aretha gick från klarhet till klarhet, med kontroll över sitt låtval, sitt band och sina artistiska val, kan man nog slå fast att Jackie Wilson gjorde tvärtom.

Efter en lovande början på Motown (Berry Gordy skrev första hiten Reet Petite åt Wilson) hamnade han på maffiainsyltade bolaget Brunswick. Där kämpade han i åratal mot överlastade arrangemang, stråkmattor och hopplösa låtar. Ibland lyckas han, mot alla odds, skapa något trots de fasansfulla omgivningarna. Rätt ofta blir det pannkaka.

Men rösten finns där förstås, med sin hisnande räckvidd och perfekta tonträff. Enligt legenden ville Jackie Wilson bort från Brunswick, men fick ge sig sedan maffiabossarna bakom bolaget låtit hålla ut honom genom ett fönster, dinglande i fötterna. Mot den argumentationen fick han ge sig - och stannade på skräpbolaget.

Wilsons genombrott kom i början av 1950-talet, då han som drygt 20-årig ersatte stjärnan Clyde MacPhatter i en av 1950-talets största vokalgrupper, The Dominoes. Han fuskade också med boxning - kanske en av anledningarna till hans enligt legenden makalösa scenshow.

En enda gång under sin knappt tjugoåriga karriär fick Jackie Wilson allt att stämma. 1967 spelade han in (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher. Det är fortfarande - efter tvåhundra lyssningar eller så - en av de låtar som gör mig allra gladast.

Dansa kunde han också, Jackie. Förmodligen var det något sådant han höll på med när han den 25 september 1975, på scen i ett kasino i New Jersey, drabbades av en massiv stroke. Efter drygt åtta år i koma avled Jackie Wilson den 21 januari 1984. Han blev 49 år gammal.

Här kommer han, i samma omaka blandning av kalkon, dåligt omdöme och sagolik coolness som kännetecknade hela hans karriär. Men rösten. Mamma mia.

Ny krönika i Sydsvenskan idag. Kan läsas här.

Det har hänt någon gång innan. Jag fastnar bland bodybuilding-videos på Youtube. Ja, jo, det är rätt sjukt som sysselsättning betraktat. Att titta på bodybuilding på Youtube alltså. Inte den mest högprioriterade sysslan i livet. Å andra sidan är man nyfiken. Och lika sjukt som att verkligen kroppsbygga på elitnivå är det väl inte, trots alls.

Bodybuilding …ja, det är intressant, det. Hur strävan att se ut som hulken gör att personer förvandlas till hyperkänsliga dietmaniker, hur strävan efter en (åtminstone i de egna ögonen) vacker kropp gör att man fullständigt havererar sin egen fysik med droger och vätskeutdrivning.

Nå, så här snyggt kan det bli om man ligger i tillräckligt länge. Är detta inte perverst, så vet inte jag vad som skulle vara det.

Om man någon gång tvekar över att människans kropp formas och presenteras av sociala konventioner, så ska man nog ta och kolla in lite bodybuilding.

Fast det otäckaste i det hela är nog vare sig musklerna, brunoljan eller stringkalsongerna. Nej, det är publiken. Byggaren går ner i ännu en fjantig pose till tonerna av någon oboemuzak - och så kommer jublet. Wooooa …snyggt spänt! Vilken deffning! De har alltså betalat för att få se det här.

Bloggen www.2spare.com publicerade nyss en rätt kul lista
på världens sämsta - läskigaste - reklam från förr. Kolla bara den här annonsen för Pakistan International Airways nya direktflighter till New York (publicerad i slutet av 1970-talet, enligt bloggen).

Eller den är pigga reklamen för ett de erkänt väldoftande Tipalet-cigaretterna. “Blås i hennes ansikte och hon kommer att följa dig överallt”.

Den här är nog värst. The pay-off: Hur det kan gå om man som hemmafru dristar sig till att köpa ett sämre kaffe än Chase & Sandborn.

Sist av alla, i stort sett, masade jag mig ut på Facebook någon gång i november. Personer som jag hälsade lite lätt på på stan skickar mig nu tramsiga frågeformulär, kedjebrev, filmstjärnetjafs och små växter som ska växa och gro till i övermorgon.

Jag får veta att gamla klasskamrater från förr varit på gymmet, att någon jag inte snackat med på flera år är tillbaka på jobbet igen - och så rullar det på. Jag inser att jag inte har så många vänner, i alla fall inte som de riktiga FB-ufona med 500 vänner. Vänner och vänner, förresten. Hela FB-grejen gör ju ett slags nyspråk även av begreppet “vänner”. Jag har lagt någon halvtimme av mitt liv av att tota ihop en kool uppvisningslista på vilken musik jag gillar.

Det hela påminner mig om de miserablare aspekterna av mina högstadieår. Under en period - kanske var det i sjuan - var tjejerna i klassen oerhört upptagna med sina kalendrar. (Detta var före mobiltelefonens, datorn, och därmed mobiltelefonsmyckets era). Hela leken gick ut - som jag förstår det då - på att det var hemligt att titta i kalendrarna. Oerhört hemligt. Och så skulle, tror jag, vi killar ranta efter och försöka ta kalendern, gärna en mintgrön med klistermärken på Limahl och Joey Tempest, och försöka läsa vad som stod i den.

Jag minns hur de hade skrivit, tjejerna, så uppenbarligen måste jag någon gång ha fått se en sån där älskad kalender. Runda bokstäver, gärna bakåtlutade. Utropstecken med överdrivet stora trekantiga överdelar, snedstreckade med kulspetspenna. Plastgem i alla färger, överstrykningar med överstrykningspennor i rosa, mintgrönt och ljusblått.

Det är alltså de där kalendrarna jag tänker på när jag är på Facebook. Du får titta i min, så får jag titta i din, så får du se vilka som är mina bästisar och jag se dina. Watch movies and tell your friends! Super Poke! Your urgamla gymnasiepolare has got a jättekul video from sin husbands kusin! Rate it now! Join the group!

Men jag kan förstås ha fel. Kanske har jag inte alls fattat det stora med Facebook. Kanske ersätter fejsbookandet någon ännu dummare syssla, typ att slötitta på TV. Nå, jag ger det ett par veckor till. Kanske infinner sig uppenbarelsen någon gång. Om inte får det snart vara nog, tror jag.

Detta är fantastiskt. Kjell Häglund och bloggen Weird Science begår lustmord på kungafamiljen. Och banne mig, jag tror inte han överdriver. Måste se om jag kan få tag i “Året med kungafamiljen” på DVD.

Också bilden. Sen. Silvia hälsar på en Alien-monster på ishotellet i Jukkasjärvi. Vilket i och för sig totalt knyter ihop säcken för min del, eftersom jag i mitt yrkesliv a) har tankat helikoptrar i Jukkasjärvi b) intervjuat drottningen.

Idag för 64 år sedan var Rom ockuperat av tyskarna. Det hade staden då varit i fyra månader. Befolkningen led brist på allt: mat, kläder, kol, gas. Privatsamtal i telefon var förbjudna, privata brev likaså. Efter en serie partisanattacker hade ockupanterna infört utegångsförbud mellan 18 på kvällen och 7 på morgonen. Några av attackerna hade utförts av cyklande partisaner (alla bilar hade sedan länge konfiskerats av nazisterna), vilket fått som konsekvens att cykling förbjudits. Få män vågade vistas ute - risken att gripas och föras till fronten i söder för tvångsarbete på var överhängande.

I Rom befann sig också amerikanskan Jessie Lynch, eller Mother Mary St Luke, som hon kallade sig som nunna. Under pseudonymen Jane Scrivener skulle Mother Mary komma att ge ut en av de bästa dagböckerna och skildringarna från ockupationen, Inside Rome With the Germans, som utkom efter krigsslutet 1945.

Den 7 januari skriver hon:

Ännu en klädaffär plundrades denna morgon. Den ligger på Via Volturno, som leder från finansministeriet till järnvägsstationen. Den här gången var hopen mindre uppretad på tyskarna än på affärens innehavare som, olyckligtvis, råkade vara jude. Han hade lagt sina varor på lager i väntan på prisökningar, vägrat sälja och under tiden hävdat att han inte alls hade något. Resultatet blev att någon angav honom för tyskarna, som snabbt var där med en mindre styrka soldater och en lastbil, nöjda och glada över att få straffa en jude - och samtidigt kunna lägga beslag på ännu mer saker.

Det är mörkt och blött. Det är morgon. Man har sovit för lite. Det är bråttom till dagis och till jobbet. Det är overalldags. Ena benet, andra benet, barn som ramlar omkull, barn som försöker hålla balansen genom att greppa i ens näsa, öra eller hår. Barn som ramlar över varandra i hallen. Det är borttappade vantar, omaka skor, kängor på fel fot. Koftor som sticks, fleecetröjor med trasiga blixtlås, leriga mössor som halkar ner i pannan. Små påpälsade medmänniskor som knappt kan resa sig för alla kläder. Vantar som ramlar av, blöta slaskpölar på gatan att hoppa i.

Nej, vissa stunder är det helt obegripligt hur människor en gång kunde välja att bosätta sig i det här landet. Fanns det verkligen ingen liten plätt kvar i tempererat klimat, där någon gång på stenåldern?

Jag har också kommit till slutsatsen att föräldraskapet, i all sin underbarhet, faktiskt innehåller några saker som bara är allt igenom jobbiga. Overallhelvetet i hallen är ett. Bajsblöjor som läckt en annan, särskilt under förkylningstider då innehållet består till hälften av svalt snor. Lukten av våtservetter, lukten av barnmatsburkar, ligga platt under sängen och leta efter dammiga nappar på natten. Att fiska upp toapappersrullar, tandborstar och legobitar ur toalettstolen. För att inte tala om vällingflaskor som stått för länge och börjat jäsa. Luktar värre än du kan tänka dig.

En text som publicerades i Populär Historia för snart fyra år sedan. Den handlar om nöjesfältens historia - och då särskilt Coney Island, det en gång så berömda nöjesfältet på Long Island utanför New York.

Fartfyllda nöjen
Stål och elektricitet skapade kring år 1900 förutsättningar för hisnande attraktioner som världen aldrig tidigare skådat. Det första moderna nöjesfältet följdes snart av många fler.

Decennierna kring sekelskiftet 1900 var en expansiv tid i USA. Det var ångans, stålets och elektricitetens epok. Och den nya tiden födde nya nöjen – platser och sysselsättningar som tillfredsställde suget efter svindlande upplevelser och nyfikenheten på alla tekniska, geografiska och sociala landvinningar.
Varietéer, bordeller, boxningsmatcher, spelhallar och galoppbanor – allt sådant lockade förstås folk. Men den största succén under dessa år var nöjesfältet.
Historien om det moderna nöjesfältet startar på en blåsig strand utanför New York i slutet av 1800-talet. Strandängarna kallades Coney Island och tillhörde byn Gravesend. De hade dittills legat i stort sett öde, så när som på några enstaka besökare som börjat ta ångbåten ut från stan för att bada och äta picknick.
John Y McKane var ansvarig för utarrenderingen av Gravesends allmänningar. Det var han som såg värdet i strandtomterna – kanske hjälpt av det faktum att han själv hade stora intressen i byggbranschen. McKane inledde den process som på bara några år skulle göra Coney Island till USA:s främsta nöjesmetropol och en förebild för alla kommande nöjesparker jorden runt.
Fem år efter det att McKane inlett exploateringen av strandtomterna, 1875, gick det järnväg från New York till Coney Island. Det första året tog tåget en miljon besökare till nöjesfältet, året därpå dubbelt så många.
I rask takt byggdes hotell, bryggor, galoppbana och andra nöjesinrättningar. Efterhand började också allt fler typiska attraktioner dyka upp på Coney Island.
I juni 1884 invigdes The Switchback Gravity Pleasure Railway och världen hade fått sin första berg- och dalbana. Banan var 135 ä meter lång, hade en fallhöjd på 15 meter och vagnarna nådde en högsta hastighet av svindlande 15 kilometer i timmen.
Några år senare, på världsutställningen i Chicago, konstruerade George Ferris sitt märkliga snurrande hjul vars korgar tog människor nästan 90 meter upp i luften. I Sverige kallades miraklet för ”pariserhjul”.
När utställningens hjul monterades ned, byggde Coney Islands entreprenörer snabbt ett liknande.
Med elektriciteten och glödlampan blev åkattraktionerna än mer spektakulära. När Luna Park, ett av Coney Islands fyra konkurrerande nöjesfält, öppnade 1903 tändes samtidigt 500 000 glödlampor. Det var fler än på något annat ställe på jorden.
Då den berömde psykoanalytikern Sigmund Freud (1856–1939) besökte USA 1909 var det inte mycket som föll honom på läppen. Landet som helhet var ”ett gigantiskt misstag”, slog han fast. Men Coney Island gillade han: ein grossartiger Wurstelprater (ungefär ”en storartad korvpark”) löd omdömet.
Det var fler än Freud som gillade de nya nöjesparkerna. Över hela landet följdes Coney Islands exempel. I slutet av 1920-talet fanns det uppskattningsvis kring tvåtusen liknande anläggningar i USA.
Att roa sig utomhus i parker och på stränder var förstås inget nytt. Med början i renässansens Italien anlades lustträdgårdar och parker i många europeiska städer. Där fanns ibland även enkla karuseller, teatrar, skjutbanor och andra marknadsnöjen.
Många av dessa parker finns fortfarande kvar. Dyrehavsbakken utanför Köpenhamn grundades redan år 1583 och har sedan dess kontinuerligt använts för rekreation och utflykter. Den anses vara världens äldsta nöjespark.
En annan anrik anläggning är Pratern i Wien, vars pariserhjul från 1897 är ett av världens äldsta och största.
Även det främsta av tivolinöjen, berg- och dalbanan, har historiska föregångare. I Ryssland hade man i början av 1500-talet börjat konstruera allt mer sofistikerade snörutschkanor, gigantiska konstruktioner i trä, uppemot 25 meter höga och med en lutning på 45 grader. De åkande nådde hastigheter som berg- och dalbanorna inte skulle kunna matcha förrän på 1920-talet.
Under Napoleons ryska fälttåg lärde sig hans soldater att uppskatta detta nöje och när kriget var över tog de med sig idéerna hem till Frankrike. Fast där fanns ju inte snön; alltså sattes hjul på åkkorgarna.
Två sådana banor öppnades år 1817 i Paris. Den mest kända låg i Belleville och fick namnet Les Montagnes Russes (”De ryska bergen”), vilket i dagens franska betyder berg- och dalbana.
Många av de platser som sedermera skulle bli våra nutida nöjesparker fanns alltså redan under 1800-talet. Tivoli i Köpenhamn invigdes 1843, Gröna Lund i Stockolm 1883. Blackpool i England, som var Europas första nöjesfält i amerikansk stil, öppnade för exakt hundra år sedan, 1904.
Nyfikenheten på det nya, vare sig det gällde tekniska landvinningar eller exotiska folk och länder, låg i tiden. För framväxande borgerskap och mer välbeställd arbetarklass fanns för första gången pengar och en lucka av fritid att använda till nöjen och utflykter.
Det fanns alltså en social bakgrund till nöjesfältens expansion. I Sverige ledde samma process till allt fler och mer populära dansbanor och folkparker.
Tekniken hade stor betydelse för nöjesfälten. De nya attraktionerna var beroende av uppfinningar som stålet och elektriciteten. Stål gjorde det möjligt att bygga högt, snabbt och lätt, medan elektricitet gav karuseller och skjutbanor både energi och magiskt glitter i nattmörkret.
En annan förutsättning för nöjesfältens succé var utvecklingen av allmänna kommunikationsmedel som snabbt och billigt kunde transportera stora besökarskaror.
I USA spelade spårvagnarna, som från 1800-talets slut fanns i de flesta stora städer, en särskild roll för nöjesparkernas utveckling. De bolag som drev spårförbindelserna fick nämligen vanligen betala en fast avgift för den elektricitet som systemen använde sig av.
Eftersom folk inte pendlade till sina arbeten under helgerna, utnyttjades spårvagnarna inte under lördagar och söndagar. Detta ledde till förluster för spårvagnsoperatörerna, som ju ändå var tvungna att betala för strömmen.
För att kompensera detta helgproblem – utgifter men inga intäkter – anlade många spårvagnsoperatörer nöjesparker vid linjernas ändstationer, så kallade trolley parks. Där skulle folk roa sig på lediga dagar – och på det sättet gynna spårvagnsföretagen.
Nöjesfältens blomstring gynnades också av deras förmåga att skamlöst och effektivt spela på folks nyfikenhet. Den som ville veta hur det kändes att flyga kunde åka pariserhjul eller svingas i slänggungorna; den som undrade över fjärran länder kunde beskåda autentiska vildmän från Borneo, dvärgar i ett lilleputtland eller märkliga kvinnor från det inre av Afrika med gigantiska träplattor genom läpparna. Eller så kunde man lösa biljett till åkturen A Trip to the Moon, som lät besökaren uppleva en fiktiv månfärd.
Nöjesparkernas första guldålder tog slut med depressionen 1929. På några få år stängdes hela tre fjärdedelar av de amerikanska anläggningarna. Ytterligare många parker, både i USA och Europa, stängde under andra världskriget. När de goda tiderna återvände i slutet av 1940-talet hade människors nöjesvanor förändrats. Televisionen, utflyttningen till förorterna och de allt fler biograferna fick besökarna att svika de nu gamla och nedgångna nöjesparkerna från 1910- och 20-talen. Luna Park på Coney Island brann ned till grunden 1946 efter att ha fått förfalla under flera år. Och massbilismen gjorde spårvagnsparkerna hopplöst urmodiga.
Men det fanns en framtid trots allt. Om de första femtio åren av nöjesparkernas historia utgått från Coney Island, skulle de följande femtio årens utveckling ha sitt ursprung i en enda man och hans vision. Hans namn var Walt Disney.
Den 17 juli 1955 öppnade Disneyland i Anaheim i Kalifornien. Premiären inledde en pånyttfödelse av nöjesparken som pågått ända till våra dagar.
Med Disneyland föddes temaparken – ett koncept som skulle komma att få betydelse långt utanför nöjesparkernas gränser.
Tematiseringen innebar att nöjesparkens delar underordnades stränga koncept. Visst fanns de traditionella åknöjena. Men de ingick som delar i en större illusion – av sekelskiftets småstadsamerika (Main Street USA), utforskandet av amerikanska västern (Frontier Land) eller rymden (Space Mountain), för att ta några exempel.
Avsikten var att återskapa sagovärlden – en lycklig, spännande tillvaro där ändå ingenting var farligt.
Flera av de äldre nöjesparkerna hade arbetat med teman i mindre utsträckning, till exempel med arabiska och erotiska motiv. Men viktigare för tematiseringen som idé var förmodligen det tidiga 1900-talets många världsutställningar. Disney hade besökt många av dem och sett hela tablåer och miljöer byggas upp, ibland kompletterade med iscensättningar av historiska händelser.
Disney tog tematänkandet längre än någon gjort tidigare: arkitektur, landskap, dräkter, musik, shopping, mat och dryck – allt underställdes temat. Invigningen av Disneyland blev emellertid ett praktfullt fiasko. Disney hade bjudit in 15 000 personer – men det kom dubbelt så många eftersom folk kopierat inbjudningskorten. En gasläcka tvingade Fantasy Land att stänga, Framtidslandet var inte klart och fick därför skylas över med ballonger och till råga på allt saknades dricksvattenfontäner i sommarhettan. Walt Disney hade nämligen prioriterat toaletter, eftersom han absolut inte ville se barnen ”kissa på Main Streets trottoarer”.
Disneys kreatörer – han kallade dem imagineers – hämtades från filmindustrin och dess tekniker lånades för att skapa den perfekta illusionen.
Till exempel byggdes samtliga hus längs Main Street USA-gatan med något förvrängda dimensioner för att visuellt återskapa barndomens låga synperspektiv. Törnrosaslottets tegelstenar blev successivt smalare ju högre upp i byggnaden de placerades för att understryka dess höjd.
Arvet från Disney finns i dag i alla nöjesparker. I Sverige finns till exempel Astrid Lindgrens Värld och High Chaparral, i Danmark Legoland och i Finland Muminlandet. I Frankrike finns Parc Asterix och i Tyskland Warner Brothers Movie World – samtliga exempel på tematiserade parker. I Rumänien har planer funnits på ett Draculaland.
Arvet från Disney återfinns också i tematiserade restauranger, köpcentra och hotell världen över.
Lever gör också nöjesfältet som populärkulturell ikon och kliché, framför allt inom filmen. Mest känd är kanske scenen från Woody Allens Annie Hall, där en familj bor under en ständigt skakande berg- och dalbana.
I klassikern Tredje mannen använder Orson Welles karaktär Praterns pariserhjul för att kunna prata ostört och Ingmar Bergmans Kvinnodröm är inspelad på Liseberg.

I skuggan av de gigantiska temaparkerna och institutioner som Gröna Lund, Liseberg och Tivoli lever fortfarande det klassiska, ambulerande tivolit. I Sverige finns det ett tiotal, många av dem familjeföretag i andra, tredje eller fjärde generationen som Cederholms och Axels Tivoli.
De uppfinningar som såg dagens ljus i USA i slutet av 1800-talet är fortfarande de stora dragplåstren: berg- och dalbanan, radiobilarna och pariserhjulet.

och hans band, the Houserockers, var något av det skramligaste, skränigaste och - när allt stämde - svängigaste som gick att höra i Chicago under 1960-talet och 1970-talets början. Sägs det i alla fall. Egentligen hette ha, pampigt nog, Theodore Roosevelt Taylor och föddes i Natchez, Mississippi 1915 och dog i Chicago trax innan jul 1975.

Att kalla musiken primitiv är naturligtvis helt fel. Försök själv få din blues att låta så här, så ska du se hur lätt eller svårt det är. Det handlar om drivet, lättheten och tyngden, attityden, språket, glädjen. De är inte den tiotusende bluestolvan de spelar, det är den tiomiljonte. Och det gör nog någon slags skillnad.

Det finns väl två miljoner gitarrister i världen som kan spela mer och snabbare än Hound Dog Taylor - men få som kommunicerar mer och som roar mer.

Sen är det förstås den makabra historien med fingret. Precis som flera andra i sin släkt föddes Hound Dog Taylor med sex fingrar på varje hand, något han skämdes ordentligt över. En blöt natt i vuxen ålder beslöt han sig för att göra något åt saken - och amputerade egenhändigt sitt sjätte finger med ett rakblad. Aj.